It's gotta be you part 22
Förra delen
- Jag tar gärna lite pizza, säger jag glatt.
Danielle lyckas alltid få mig på bättre humör.
Den kvällen somnar jag proppmätt, vi har tryckt i oss så mycket att vi mådde illa. Det var tur att vi båda skulle jobba imorgon så att vi fick röra på oss. Danielle vägrade lämna mig och tur var det. Det var skönt att slippa vara ensam.
Liams perspektiv
När jag slår upp ögonen känner jag genast att detta kommer bli en tuff dag. Jag reser mig upp och sätter på mig ett par byxor. När jag går förbi Nialls dörr hör jag honom sucka. Jag tar ett djupt andetag och öppnar hans dörr.
- Godmorgon! Säger jag glatt och sätter mig i hans säng.
Niall svarar inte utan sätter sig bara upp.
- Så, hur länge ska du ligga här?
- Tills jag vill gå upp, mumlar Niall till svar och drar täcket hårdare om sig.
- Ska du ligga här och tycka synd om dig själv?
- Nej.
- Gå upp då, säger jag och puttar till Niall på armen.
Jag går ut ur Nialls rum och in i vardagsrummet. I soffan sitter Harry och tittar på tv. Jag slår mig ner bredvid honom och lägger upp fötterna på soffbordet.
- Vad ska du göra idag? Frågar Harry utan att slita blicken från tvn.
- Jag tänkte höra av mig till Danielle och fråga om hon vill hitta på något, när jag säger det plockar jag upp mobilen och skickar iväg ett sms till henne. Efter en liten stund kommer ett svar tillbaka då hon säger att hon är hos Leah nu och sen ska dom iväg och jobba. Jag såg fram emot att träffa Danielle men det känns skönt att veta att Leah inte är ensam. Niall har inte berättat vad som hänt men jag hoppas att de kan lösas.
Leahs perspektiv
När jag och Lucas kommer ur studion efter att ha tränat i 3 timmar i sträck är jag riktigt trött.
- Har du lust att hitta på något ikväll? Frågar han när jag ska gå in i min loge.
- Gärna, svarar jag och ler. Jag blir glad över att han frågar.
- Är det något speciellt du vill göra?
- Bestäm du, säger jag och ler stort.
- Ska vi ses här utanför om 20 minuter?
- Visst.
Jag låser dörren bakom mig och går direkt in i duschen. 15 minuter senare står jag i korridoren och väntar på Lucas. När han kommer går vi till ett café i närheten.
- Vad vill du ha? Frågar han.
Jag pekar ut vad jag vill ha och börjar plocka upp plånboken.
- Lägg ner den Leah, jag betalar, säger han bestämt.
- Jag kan betala för mig själv, säger jag lugnt.
- Fast nu var det jag som bjöd ut dig.
- Bjöd ut? Jag kan inte...
- Ta det lugnt Leah.
Lucas beställer allting och tar med det i en takeaway påse. Vart vi ska vill han inte berätta. På vägen pratar vi om allt möjligt. Från jobbet till familjen. Plötsligt stannar han vid en liten park. En park som jag förmodligen inte skulle lägga märke till om jag gick ensam. Den är inte mycket för ögat till en början. Fullt med träd och buskar. Men desto längre in vi kommer så förbluffas jag. Mitt i parken ligger en liten bäck och marken är fylld med vackra blommor.
- Wow, utbrister jag.
- Coolt va?
- Väldigt coolt.
Det sitter några i parken och njuter av den första varma kvällen på länge. Vi slår oss ner i gräset och börjar äta av vårt fika. Allting känns så avslappnat och lugnt. När jag proppat i mig den sista biten blåbärsmuffin lutar jag mig tillbaka och njuter av värmen.
- Tack så mycket Lucas, säger jag glatt.
- Vill du dansa? Frågar han lugnt.
- Va?
- Jag kan behöva öva lite till och det skulle vara kul, säger han sanningsenligt.
- Okej, säger jag och ställer mig upp. Jag sätter på vår danslåt på mobilen och tar Lucas hand. Flera gånger går vi igenom dansen. Klockan börjar bli mycket när vi bestämmer oss för att gå hem. Vi promenerar en bit tillsammans innan vi skils åt. Resten av kvällen tillbringar jag i soffan under en varm filt. Jag måste ha slumrat till, jag vaknar av att min mobil ringer. Jag sträcker mig långsamt efter telefonen och svarar.
- Hej! Hör jag Harrys glada röst ropa i telefonen.
- God morgon, mumlar jag.
- Sover du?
- Inte längre.
- Det är då klart, har du lust att hitta på något? Jag hör hur han stänger en dörr och hur han sedan går i trappor.
- Jag har inte gjort mig i ordning, pustar jag.
- Det gör ingenting, jag kommer om 3 minuter, säger Harry och lägger på.
Jag gör ingen ansträngning för att sätta mig upp utan ligger kvar och startar tvn. Vilken tur att jag satte på mig ett par mjuka byxor istället för de tajta som jag hade igår.
Som Harry sagt knackar han på bara en liten stund senare. Jag tassar ut i hallen och öppnar dörren. Harry har på sig en lila Jack Willis munktröja och ett par jeans. Han sträcker ut armarna mot mig och jag kastar mig in i hans armar. En tår faller nerför min kind som landar på hans tröja. Harry släpper mig och kollar in i mina ögon.
- Leah, hur är det?
- Jag är okej, bara lite känslosam just nu, säger jag och går in i vardagsrummet.
Harry stänger dörren om sig och går efter mig. Han sätter sig i soffan och lägger filten om sig. Jag kryper ner bredvid honom och njuter av hans närvaro.
Harrys perspektiv
Leah var den första jag tänkte på den morgonen. Jag såg henne framför mig, det blonda lockiga håret, himmelsblåa ögonen och hennes underbara leende. Sedan började jag tänka på hur sårad hon sett ut på nattklubben. Jag var tvungen att träffa henne, att få se hennes leende och försöka göra allting bättre. Jag vet att jag inte kan göra allt bra, men jag kan i alla fall finnas här för Leah. Annat är det med Niall, han går knappt att prata med. Vi har allihop försökt gaska upp honom, men det är inget som hjälper. Jag vet att han ångrar sig och skäms över det han gjort. Jag hoppas att när han tagit mod till sig, kan be om förlåtelse. För de behöver varandra.
Så där, nu börjar skolan snart. Men innan dess åker jag till Frankrike!
Hoppas ni gillar delen.
xE
It's gotta be you part 21
- Låt henne gå Niall.
Jag ser oförstående på honom och sätter mig ner på golvet.
Vad har jag gjort? Hur kunde jag göra så där? Varför gjorde jag så där?! Varför litade jag inte på henne? Varför lät jag min svartsjuka ta över? Jag kan ha förstört allt. Jag har förstört allt.
- Kom vi går hem, säger han lugnt och lägger sin arm om mina axlar.
- Vad, vad sa hon till dig? Orden blandas med varandra och jag är inte säker på att Liam förstår.
- När, jag tvekar vid hennes namn. När Leah gick, vad sa hon till dig? Frågar jag tydligare.
- Vi behöver inte prata om det nu. Hans röst är fylld med medlidande.
På något sätt kommer vi hem, jag snubblar flera gånger men Liam håller hårt upp mig. Så fort vi kommer in genom dörren till mitt rum, kastar jag i min säng. Mitt huvud har aldrig känts så tungt som det gjorde nu. Fast huvudet var fullt med tankar så somnade jag på en gång.
Leahs perspektiv
Utanför klubben var det lugnare. Dunken från musiken på insidan hördes fortfarande lågt genom den stängda dörren. Nu kunde jag åtminstone höra mina egna tankar. Jag började gå hemåt med snabb takt. Att vara ute ensam i mörkret var inte något jag gillar. Tanken att ringa efter en taxi kom upp i huvudet men jag tryckte bort den. Det var inte långt hem. Det skulle kanske ta 10 minuter att promenera. Gång på gång försökte jag torka bort tårarna som ideligen rann nerför mina kinder, men utan större resultat. Jag kunde inte sluta gråta. Egentligen var det kanske lite löjligt att göra en stor grej av det hela. Niall var full och menade säkert inte ens hälften av det han sa. Men han hade sårat mig, när man är full borde man väl kunna tänka på vad man säger. Eller i alla fall säga förlåt innan det gått överstyr. Jag hade inte druckit överhuvudtaget, jag kunde inte. Inte efter vad som hade hänt förra gången.
Det hade gått snabbare att gå hem än vad jag hade trott. Så fort jag kom in sparkade jag av mig skorna och knäppte upp klänningen som satt för hårt efter det som hänt. Längst in i garderoben lade jag klänningen så jag skulle slippa titta på den imorgon. Jag stördes av min irriterande ringsignal, snabbt plockade jag upp mobilen och tittade på displayen. Harry Styles.
Jag suckade högt och svarade.
- Leah, sa jag med en trött röst.
- Hej! Säger Harry glatt i telefonen.
Jag försöker komma på någonting att säga men vet inte vad.
- Jag kom hem just och jag pratade men Liam.
- Okej? Jag låter kaxig och ångrar mig genast.
- Jo, han sa att du gick tidigare. Så jag ville bara kolla att du hade kommit hem.
Jag blir överraskad, det var inte vad jag trodde att han skulle säga.
- Jag är hemma.
- Ja, det bara väl bara det. Du vet väl att du kan ringa och prata med mig, när som helst?
- Mm, jag vill inte låta trött eller kaxig men jag det är inte så lätt.
- Okej, hejd… Börjar han.
- Harry! Ropar jag.
- Eh, ja?
- Tack, för allt. Jag lyckas låta lite gladare på rösten.
- Ingen orsak, vi ses.
När jag har lagt ifrån mig telefonen känns det väldigt ensamt. Jag kommer att tänka på Danielle. Jag har inte hört av mig till henne på väldigt länge. Det känns lite konstigt, att vi inte har träffats. Det har varit lite mycket att göra just nu. Jag letar upp hennes nummer i mobilen och ringer upp.
- Det är Danielle, hörs det i telefonen.
- Hej, det är Leah, min röst bryts mitt i meningen.
- Är du okej gumman? Frågar Danielle oroligt.
- Förlåt att jag inte hört av mig på länge, men jag behöver verkligen dig nu, nu försöker jag inte ens att dölja mig gråtfyllda röst.
- Vad har hänt?
- Niall och jag, vi har bråkat, säger jag kort.
- Vet du vad? Jag kommer över, är du hemma?
- Ja, men du behöver inte. Det kan vänta tills i morgon.
- Var inte löjlig. Jag kommer på en gång, är du hungrig? Ska jag ta med pizza?
Jag kände efter och visst var jag lite hungrig.
- Gärna, tack så mycket Dan.
När la på och jag tog på mig ett par mjukisbyxor och en tröja. Jag gick bort till köket och såg salladsskålen från tidigare. Den stoppade jag in diskmaskinen och skickade en tacksam tanke till min mamma som hade insisterat på att jag skulle ha en diskmaskin. Hon kände mig så väl och visste att jag inte skulle klara av att diska för hand. Efter det började jag städa undan i vardagsrummet. När jag precis var klar knackade det på dörren och jag sprang till dörren för att öppna. Där i dörröppningen står Danielle men två pizza kartonger och en plastkasse. Hon ser medlidande mot mig och ger mig en stor kram. Vi sätter oss i soffan och pratar om vad som har hänt oss under de sista veckorna. Jag berättar om jobbet och Rebecca eftersom det är ungefär allt som har hänt. Om man inte räknar med Niall.
Jag pressar Danielle på alla smaskiga detaljer om vad hon och Liam har gjort. Hon berättar med stor inlevelse om hur han bjöd ut henne, vad de gjorde på dejten, vad de pratade om och hur han var. Danielle sa det inte till mig men jag såg på henne att hon var förälskad. Det syntes lång väg på hennes leende och hur hon pratade om honom. Äntligen hade Danielle hittat en kille som hon passade perfekt med. Som jag och Niall, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg vad som hänt.
- Leah, säger Danielle och lägger sin hand på min. Hur mår du?
- Inte så bra antar jag.
- Vad hände? Jag menar ni var ju så söta tillsammans.
- Jag vet inte, idag fick jag en bukett rosor från Charlie. Det fanns ett kuvert med där han skrivit under med ett C. Killarna och jag skulle till en klubb här i närheten. Så Niall kom upp och hämtade mig. När han var här såg han förmodligen buketten, läste lappen och drog el slutsatser. Sedan drack han lite för mycket och allt blev fel, jag märkte inte förrän nu att jag grät igen.
Jag var trött på att gråta men ändå fortsatte tårarna att komma.
Danielle kramade om mig hårt.
- Så han blev svartsjuk eller? Frågar hon.
- Förmodligen.
- Jag tror du behöver något att äta. Vill du ha pizza eller glass? Frågar hon och plockar upp två glasspaket.
- Glass? Frågar jag.
Jag vet att man brukar driva med killproblem och glass. Men glass ska inte underskattas det är en räddare i nöden.
Jag kan inte låta bli att skatta åt henne. Hon ser så seriös ut så man skulle kunna tro att hon pratade om världsfred.
- Jag tar gärna lite pizza, säger jag glatt.
Danielle lyckas alltid få mig på bättre humör.
Den kvällen somnar jag proppmätt, vi har tryckt i oss så mycket att vi mådde illa. Det var tur att vi båda skulle jobba imorgon så att vi fick röra på oss. Danielle vägrade lämna mig och tur var det. Det var skönt att slippa vara ensam.
Så, nu när jag kommit hem så har jag fixat så det är enklare att läsa. Hoppas ni gillar den. Kommentera nu! :)
xE
