It's gotta be you part 21
- Låt henne gå Niall.
Jag ser oförstående på honom och sätter mig ner på golvet.
Vad har jag gjort? Hur kunde jag göra så där? Varför gjorde jag så där?! Varför litade jag inte på henne? Varför lät jag min svartsjuka ta över? Jag kan ha förstört allt. Jag har förstört allt.
- Kom vi går hem, säger han lugnt och lägger sin arm om mina axlar.
- Vad, vad sa hon till dig? Orden blandas med varandra och jag är inte säker på att Liam förstår.
- När, jag tvekar vid hennes namn. När Leah gick, vad sa hon till dig? Frågar jag tydligare.
- Vi behöver inte prata om det nu. Hans röst är fylld med medlidande.
På något sätt kommer vi hem, jag snubblar flera gånger men Liam håller hårt upp mig. Så fort vi kommer in genom dörren till mitt rum, kastar jag i min säng. Mitt huvud har aldrig känts så tungt som det gjorde nu. Fast huvudet var fullt med tankar så somnade jag på en gång.
Leahs perspektiv
Utanför klubben var det lugnare. Dunken från musiken på insidan hördes fortfarande lågt genom den stängda dörren. Nu kunde jag åtminstone höra mina egna tankar. Jag började gå hemåt med snabb takt. Att vara ute ensam i mörkret var inte något jag gillar. Tanken att ringa efter en taxi kom upp i huvudet men jag tryckte bort den. Det var inte långt hem. Det skulle kanske ta 10 minuter att promenera. Gång på gång försökte jag torka bort tårarna som ideligen rann nerför mina kinder, men utan större resultat. Jag kunde inte sluta gråta. Egentligen var det kanske lite löjligt att göra en stor grej av det hela. Niall var full och menade säkert inte ens hälften av det han sa. Men han hade sårat mig, när man är full borde man väl kunna tänka på vad man säger. Eller i alla fall säga förlåt innan det gått överstyr. Jag hade inte druckit överhuvudtaget, jag kunde inte. Inte efter vad som hade hänt förra gången.
Det hade gått snabbare att gå hem än vad jag hade trott. Så fort jag kom in sparkade jag av mig skorna och knäppte upp klänningen som satt för hårt efter det som hänt. Längst in i garderoben lade jag klänningen så jag skulle slippa titta på den imorgon. Jag stördes av min irriterande ringsignal, snabbt plockade jag upp mobilen och tittade på displayen. Harry Styles.
Jag suckade högt och svarade.
- Leah, sa jag med en trött röst.
- Hej! Säger Harry glatt i telefonen.
Jag försöker komma på någonting att säga men vet inte vad.
- Jag kom hem just och jag pratade men Liam.
- Okej? Jag låter kaxig och ångrar mig genast.
- Jo, han sa att du gick tidigare. Så jag ville bara kolla att du hade kommit hem.
Jag blir överraskad, det var inte vad jag trodde att han skulle säga.
- Jag är hemma.
- Ja, det bara väl bara det. Du vet väl att du kan ringa och prata med mig, när som helst?
- Mm, jag vill inte låta trött eller kaxig men jag det är inte så lätt.
- Okej, hejd… Börjar han.
- Harry! Ropar jag.
- Eh, ja?
- Tack, för allt. Jag lyckas låta lite gladare på rösten.
- Ingen orsak, vi ses.
När jag har lagt ifrån mig telefonen känns det väldigt ensamt. Jag kommer att tänka på Danielle. Jag har inte hört av mig till henne på väldigt länge. Det känns lite konstigt, att vi inte har träffats. Det har varit lite mycket att göra just nu. Jag letar upp hennes nummer i mobilen och ringer upp.
- Det är Danielle, hörs det i telefonen.
- Hej, det är Leah, min röst bryts mitt i meningen.
- Är du okej gumman? Frågar Danielle oroligt.
- Förlåt att jag inte hört av mig på länge, men jag behöver verkligen dig nu, nu försöker jag inte ens att dölja mig gråtfyllda röst.
- Vad har hänt?
- Niall och jag, vi har bråkat, säger jag kort.
- Vet du vad? Jag kommer över, är du hemma?
- Ja, men du behöver inte. Det kan vänta tills i morgon.
- Var inte löjlig. Jag kommer på en gång, är du hungrig? Ska jag ta med pizza?
Jag kände efter och visst var jag lite hungrig.
- Gärna, tack så mycket Dan.
När la på och jag tog på mig ett par mjukisbyxor och en tröja. Jag gick bort till köket och såg salladsskålen från tidigare. Den stoppade jag in diskmaskinen och skickade en tacksam tanke till min mamma som hade insisterat på att jag skulle ha en diskmaskin. Hon kände mig så väl och visste att jag inte skulle klara av att diska för hand. Efter det började jag städa undan i vardagsrummet. När jag precis var klar knackade det på dörren och jag sprang till dörren för att öppna. Där i dörröppningen står Danielle men två pizza kartonger och en plastkasse. Hon ser medlidande mot mig och ger mig en stor kram. Vi sätter oss i soffan och pratar om vad som har hänt oss under de sista veckorna. Jag berättar om jobbet och Rebecca eftersom det är ungefär allt som har hänt. Om man inte räknar med Niall.
Jag pressar Danielle på alla smaskiga detaljer om vad hon och Liam har gjort. Hon berättar med stor inlevelse om hur han bjöd ut henne, vad de gjorde på dejten, vad de pratade om och hur han var. Danielle sa det inte till mig men jag såg på henne att hon var förälskad. Det syntes lång väg på hennes leende och hur hon pratade om honom. Äntligen hade Danielle hittat en kille som hon passade perfekt med. Som jag och Niall, hinner jag tänka innan jag kommer ihåg vad som hänt.
- Leah, säger Danielle och lägger sin hand på min. Hur mår du?
- Inte så bra antar jag.
- Vad hände? Jag menar ni var ju så söta tillsammans.
- Jag vet inte, idag fick jag en bukett rosor från Charlie. Det fanns ett kuvert med där han skrivit under med ett C. Killarna och jag skulle till en klubb här i närheten. Så Niall kom upp och hämtade mig. När han var här såg han förmodligen buketten, läste lappen och drog el slutsatser. Sedan drack han lite för mycket och allt blev fel, jag märkte inte förrän nu att jag grät igen.
Jag var trött på att gråta men ändå fortsatte tårarna att komma.
Danielle kramade om mig hårt.
- Så han blev svartsjuk eller? Frågar hon.
- Förmodligen.
- Jag tror du behöver något att äta. Vill du ha pizza eller glass? Frågar hon och plockar upp två glasspaket.
- Glass? Frågar jag.
Jag vet att man brukar driva med killproblem och glass. Men glass ska inte underskattas det är en räddare i nöden.
Jag kan inte låta bli att skatta åt henne. Hon ser så seriös ut så man skulle kunna tro att hon pratade om världsfred.
- Jag tar gärna lite pizza, säger jag glatt.
Danielle lyckas alltid få mig på bättre humör.
Den kvällen somnar jag proppmätt, vi har tryckt i oss så mycket att vi mådde illa. Det var tur att vi båda skulle jobba imorgon så att vi fick röra på oss. Danielle vägrade lämna mig och tur var det. Det var skönt att slippa vara ensam.
Så, nu när jag kommit hem så har jag fixat så det är enklare att läsa. Hoppas ni gillar den. Kommentera nu! :)
xE
Håller tummarna för mitt favoritpar!:(
Håller med Fiskpinnen! :(
