It's gotta be you part 24
- Vi kan inte låta en sådan sak komma i mellan oss, säger jag lågt och tar ett till steg närmare Niall.
- Jag lovar, viskar han.
Jag lägger mina armar om hans nacke och drar honom närmare mig. När jag ser honom i ögonen försvinner allt runt om. Mina läppar möter hans. Just då, i det ögonblicket är det bara han och jag. Tillsammans. Han lägger sina armar om mina höfter och drar mig ännu närmare honom. Han är min, bara min. När en utav killarna harklar sig så påminns jag om omvärlden. Sakta flyttar jag mina armar från hans nacke och tar tag i hans hand. Jag vill inte släppa taget om honom, inte nu när jag just fått tillbaka honom. Det är här jag vill vara. Hos Niall.
Nialls perspektiv
Den natten sov Leah i min säng. Jag vaknade mitt i natten rädd för att hon hade gått. Det hade hon inte. Jag höll hennes hand tills jag somnade om, allting kändes tryggt med henne nära. Hela veckan sov hon i min säng, jag ville inte släppa taget om henne, inte nu. Så småningom började hon i skolan och jag började arbeta igen. Hennes jobb satte igång på allvar, flera gånger i veckan gick hon iväg för att träffa Lucas. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk. Om hon varit ute sent på natten kom hon ändå och kröp ner i min säng när hon kom hem. Aldrig använde hon gästrummet. Varje gång hon smög in i mitt rum kysste hon mig och kröp ner bredvid mig. Killarna njöt också av hennes närvaro hon gjorde oss alla glada.
På morgonen vaknar jag av att Leahs mobil ringer. Sakta vaknar hon upp och sträcker sig efter telefonen. Jag kan inte låta bli att le år hennes morgonröst. Hon skiner upp i ett leende när hon hör vem det är som ringer. Jag gissar på att det är antingen hennes bror eller mamma. Leah reser sig upp och går runt i rummet medan hon pratar. Ord som hem, tåg och pengar dyker upp i samtalet. Även mitt namn och Charlie nämns flera gånger. När samtalet avslutas kryper hon ner under täcket och lägger sig tätt intill mig.
- Var det din mamma? Frågar jag och lägger armen om henne.
- Ja, hon påminde mig om att Charlie fyller år snart. Som om jag inte visste det, suckar hon.
Jag vet att det är något mer som hon har att säga så jag är tyst.
- Hon frågade om jag ville överraska honom genom att komma hem till helgen.
- Det låter kul, klart du ska åka, säger jag glatt.
- Mamma frågade om du ville följa med? Hon vill så gärna träffa dig. Säger hon nervöst.
Jag är tyst en stund och hon fortsätter.
- Du behöver inte Niall, säger hon snabbt.
- Leah, det är klart jag vill följa med dig! Säger jag och kysser henne på pannan.
- Vill du? Är det säkert?
- Såklart, varför skulle jag inte vilja följa med?
- Min familj kan vara lite, konstig ibland, säger hon tyst.
- Men det är ju du också och dig älskar jag ju, skojar jag.
Hon slår till mig på magen och skrattar.
- Då säger vi så.
Vi ligger och myser en stund men när klockan närmar sig 12 går vi upp för att göra oss i ordning.
Leahs perspektiv
När jag kommer in i köket sitter redan alla killar i soffan och väntar.
- Hur lång tid kan det ta? Undrar Harry.
- Harry jag är tjej, jag får ta lång tid för att göra i ordning. Varför väntar ni på mig för?
- Jag tänkte att vi alla kunde gå ut och äta lunch, säger Louis glatt.
- Jag tyckte att det lät som en bra ide, säger Niall
- Det var en bra ide, säger jag glatt och går mot dörren. Jag tar på mig ett par Converse och öppnar dörren.
- Ska vi gå eller måste ni fixa håret innan? Ropar jag åt killarna.
De skrattar och snart är vi alla ute på gatan.
- Så vart ska vi äta? Frågar Harry.
- Nandos! Skriker Niall högt.
- Nej snälla inte igen, säger jag.
Niall vänder sig mot mig och ler sött.
- Snälla, söta, rara, underbara, fantastiska...
- Smöra lagom, mumlar Zayn.
- ...coola, intressanta, talangfulla... Fortsätter Niall och ser på mig.
- Hm, jag vet inte. Fortsätt smickra så ska vi se.
Alla skrattar utom Niall som ser sur ut.
- Okej då, säger jag och ger Niall en snabb puss på kinden.
- Jippi! Skynda nu, jag är hungrig! Säger Niall och tar min hand.
- Kom igen! Vi tävlar, ropar Harry och hoppar upp på Louis rygg. Liam ställer sig framför mig och ber mig hoppa upp. Jag hoppar upp på Liams rygg samtidigt som Niall klättrar upp på Zayn. När Harry ropat klara, färdiga, gå börjar alla springa nerför gatan mot Nandos. Jag håller i mig med benen medans jag försöker synka Harry och Niall.
När Liam springer om Louis sträcker jag mig fram för att rufsa till hans hår.
- Sluta, ropar Louis.
- Jag ser Nandos! Utbrister Niall plötsligt.
Jag möter Nialls blick och han blinkar med ena ögat åt mig.
- Bered dig på att förlora, ropar jag åt Niall.
- Drömma kan du alltid! Ropar han tillbaka.
Det var jag och Liam som vann tävlingen, Niall skyllde på att det var för att Zayns byxor ramlade av. Resten av kvällen retade vi de andra för att de inte kunnat hålla samma tempo som vi.
Dagarna går snabbt och snart är det fredag kväll. Jag och Niall beställer hem pizza till min lägenhet och äter samtidigt som jag packar min väska. Senare går vi över till deras lägenhet för att Niall ska få packa sin väska. Hela kvällen är jag helt euforisk över att snart få träffa min familj igen. När Niall äntligen packat klart sin väska går vi ut i vardagsrummet för att se på en film tillsammans med killarna. Harry och Louis sitter tillsammans i soffan, jag går fram till dem och kräver en plats.
- Sen när började du bo här? Frågar Louis kaxigt.
- Vill du att jag ska gå? Visst jag kan dra på en gång! Säger jag högt och vänder mig om.
- Sluta, såklart jag inte vill att du ska gå, det vet du, säger Louis glatt och makar på sig så att jag kan slå mig ner i mellan dem.
- Så vad kollar vi på? Frågar jag och sätter mig tillrätta.
- Marley och jag, svarar Harry helt försjunken i filmen.
- Den är ju så sorglig.
- Tyst! Ropar Liam. Jag har inte sett den förut. Förstör inte filmen nu!
- Förlåt, mumlar jag och börjar kolla på filmen.
Marley och jag har jag sett minns tre gånger och en fjärde gång gör inte filmen men intressant, efter en stund känner jag hur mina ögonlock blir tyngre. Jag lutar mig mot Harry som lägger en arm om mig och snart sover jag.
Jag vaknar inte upp förrän några timmar senare när Harry ska gå och lägga sig. Han ursäktar sig och försvinner in på sitt rum. Niall ser på mig och ler.
- Ska vi gå och lägga oss? Frågar han och smeker min kind.
- Ja, vi ska gå upp tidigt i morgon så att vi hinner med tåget, svarar jag sömnigt.
Vi går hand i hand till badrummet för att borsta tänderna, jag gör mig i ordning och drar på mig en av Nialls stora tröjor. Hans doft sprider sig runt om mig och jag njuter. Allting känns så perfekt när jag är med honom. Snart ska han träffa min familj och jag vet att de kommer älska honom lika mycket som jag gör.
Sådär ja! Det händer inte så mycket än men det kommer!
Hoppas ni har det bra allihopa!
xE
Jippi!!
Tack för alla er som läste och jag hoppas ni kommer fortsätta läsa!
It's gotta be you part 23
Nialls perspektiv
Min natt blir orolig, jag vänder och vrider mig, vaknar och somnar om.När jag äntligen sjunker in i drömmarnas värld hamnar jag i ett mörkt rum. Jag börjar gå omkring tills jag ser en gestalt längre bort. Mina fötter för mig snabbt framåt när jag hör hennes skratt. Skrattet jag skulle känna igen var som helst, skrattet jag har saknat mer än jag kan förklara de senaste dagarna. En ljusstråle lyser ner på henne. Min mage knyts ihop av en längtan att få hålla om henne. Jag fylls av skam över vad som hände den kvällen. Fort går fram mot henne och försöker ropa hennes namn men inget ljud kommer ut från mina läppar. Jag börjar springa så snabbt jag kan för att nå fram till henne. Helt plötsligt krockar jag med något hårt. En glasvägg. Jag stapplar baklänges men känner inte smärtan av krocken. Bakom väggen sitter Leah och ler, inte mot mig utan mot en gestalt som står längre bort. Jag börjar banka på väggen för att få hennes uppmärksamhet. Det är som om hon inte hör mig, som att jag inte finns. Frustrationen växer och jag börjar sparka på väggen. Leah ställer sig upp precis när personen kommer ut i ljuset. Ansiktet är skymt men jag ser att det är en kille. Han sträcker ut armarna och kramar om henne. Jag börjar ropa hennes namn. Om och om igen ropar jag på Leah. Hon kollar inte ens åt mitt håll. Killen tar Leahs ansikte mellan sina händer och kysser henne på kinden, sedan på halsen och sist på munnen. Tårar rinner nerför mina kinder, det känns som om allt jag gjort de senaste dagarna är att gråta och ångrat allt jag gjort. Någon gång borde väl tårarna ta slut? De fortsätter kyssa varandra och jag fortsätter sparka och ropa.
När jag öppnar ögonen sträcker jag mig efter Leah, hoppas allt allting bara var en dröm. Ensamheten i rummet finns kvar. Jag hör inga djupa andetag bredvid mig, det känns som om en del av mig själv saknas. Som om Leah tog den med sig när hon gick. Jag torkar bort tårarna och reser mig sakta upp. Att en person som inte funnits i ens liv länge kan göra allt så annorlunda. Det är som om hon alltid funnits vid min sida och nu är hon borta. Jag går in i duschen försöker reda ut alla känslor som irrar omkring i mitt huvud. Ilska, sorg, skam. Innan jag klivit ur duschen har jag bestämt mig. Idag ska jag träffa henne.
Ute i köket sitter Louis och Zayn.
- God morgon, säger jag och går direkt till kaffebryggaren.
- Oj, kolla vem som har kommit upp ur sängen! Skojar Louis.
- Ja, säger jag lugnt och hivar i mig kaffe.
- Så, du är tillbaka? Frågar Zayn med en liten antydan till orolighet på rösten.
- Tror det, säger jag tyst och sätter mig ner på en utav barstolarna.
- När tänker du berätta vad som hände mellan dig och Leah? Säger Louis.
- Finns inte så mycket att berätta, jag var en idiot helt enkelt.
- När ska du göra någonting åt det? Frågar Zayn.
- Idag, jag ska gå över till henne när jag är klar. Vart är Liam? Frågar jag sedan.
- Vad tror du? Med Danielle såklart, svarar Zayn bittert.
Louis skrattar lågt.
Jag ger dem båda en dunk i ryggen och går ut genom dörren. På vägen till Leah köper jag en chai latte på starbucks. När de frågar efter mitt namn ber jag dem skriva; Förlåt /N
Utanför starbucks stannar jag till. Hur tänkte jag? Kommer Leah ens öppna dörren när hon ser att det är jag? Kommer hon lyssna? Jag börjar gå runt kvarteret ihop om att finna mod. Varför måste jag finna mod över att prata med någon som står mig så nära? Någon som jag kan berätta allt för? Jag börjar springa resten av biten fram till Leahs port. Nervositeten börjar stiga när jag kliver in i hissen och åker uppåt mot hennes våning. Utanför dörren stannar jag till och tar ett djupt andetag. Jag ska precis knacka på när jag hör hur Leah skrattar. Två mumlande röster hörs och sedan mer skratt. Jag tar ett steg bakåt och börjar åter tänka på drömmen. Leah med en annan kille. Lycklig. Att komma hit var ett misstag. Jag ställer chai latten utanför dörren och börjar gå hem.
Leahs perspektiv
Det börjar bli kväll när Harry reser sig upp för att gå. Jag ger honom en stor kram och jag lovar att ringa honom i morgon. Han säger hejdå och börjar gå mot hissen. När han försvunnit ner ska jag precis stänga dörren när jag ser en starbucks takeaway kopp vid dörren. Jag plockar upp den och känner den ljuvliga doften av chai latte. Snabbt snurrar jag på koppen och letar efter namnet. Förlåt /N.
Niall? Var han här? När? Varför kom han inte in? Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på honom. Hur han var innan vi började bråka. Redan innan jag bestämt mig har jag dragit på mig min jacka, plockat på mig väskan och klivigt i skorna. När jag står vid dörren pirrar det i magen. Jag har längtat så mycket efter Niall de senaste dagarna trotts att han sårat mig så han jag känt ett behov att ha honom nära mig. Har jag verkligen tänkt igenom detta? Jag avbryter mina tankar och öppnar dörren. Varför måste jag alltid tänka igenom allt? Kan jag inte vara lite impulsiv?
Snabbt låser jag bakom mig och tar trapporna ner. Det tar inte många minuter att komma fram till killarnas gemensamma lägenhet och när jag knackar på öppnar Louis. När han ser mig skiner han upp i ett stort leende och ger mig en stor kram.
- Leah! Hur är det med dig? Frågar han glatt.
- Det är bra Lou, är Niall här? Frågar jag så snabbt att orden blandas ihop med varandra.
- Jag tror han är på sitt rum, säger Louis förvånat.
Jag drar av mig jackan, skorna och kastar väskan på golvet. I vardagsrummet sitter Liam och Harry och kollar på tv.
- Hej, säger Liam och reser sig för att ge mig en kram.
Då kommer Niall ut i vardagsrummet, jag möter hans blick och han stannar upp.
Han harklar sig.
- Leah, jag… börjar han.
Jag går fram till honom.
- Niall, varför blev det så här? Hur kunde vi låta något så litet komma i mellan oss?
- Jag vet inte, Leah. Jag är så ledsen. Jag vet inte vad som flög i mig, säger han sorgset.
- Vi kan inte låta en sådan sak komma i mellan oss, säger jag lågt och tar ett till steg närmare Niall.
- Jag lovar, viskar han.
Jag lägger mina armar om hans nacke och drar honom närmare mig. När jag ser honom i ögonen försvinner allt runt om. Mina läppar möter hans. Just då, i det ögonblicket är det bara han och jag. Tillsammans. Han lägger sina armar om mina höfter och drar mig ännu närmare honom. Han är min, bara min. När en utav killarna harklar sig så påminns jag om omvärlden. Sakta flyttar jag mina armar från hans nacke och tar tag i hans hand. Jag vill inte släppa taget om honom, inte nu när jag just fått tillbaka honom. Det är här jag vill vara. Hos Niall.
Förlåt att det tagit lång tid för denna del...
Tack till alla er som fortfarande läser!
Jag uppskattar det verkligen!
Kommentera nu! Mycket!
xE
